Vinterkrig

Det börjar redan gå mot vinter. Fram kommer stickade tröjor, vinterjackor, kängor och mössor. Det är krig i min farstu. Krig mellan skinnkängorna för höstbruk och de grövre vinterstövlarna. Krig mellan iskuberna i mitt frysfack och teburkarna i skafferiet. Krig mellan hoppet och SMHI.


För mig brukar alltid hösten vara som en övergångsrit mellan sommar och vinter. En passage, en möjlighet att steg för steg byta ut svala linnen och luftiga klänningar mot långärmade plagg och jeans, för att slutligen rusta med de tjockaste ylletröjorna, varma hemstickade strumporna och vinterjackan. Men inte i år. I år slog hösten mig med full kraft, liksom svepte undan fötterna på mig och lämnade mig andäktigt gapande inför alla färger, inför de kyliga morgnarna, de ljumma dagarna och de isande nätterna. Jag har haft så fullt upp med att hösta mig, klä mig i senapsgult, vinrött och mossgrönt, med att läsa böcker i soffan och dricka gammalt te som blivit stående i hyllorna och som sedan länge tappat sin ursprungliga smak. Jag har haft fullt upp med att flänga runt bland alla höstlöv, med att rikta kameran mot höstsolen som tränger sig ner mellan gyllengula trädkronor.

Så tog den slut. Bara sådär. Hösten alltså. Och den glädje och ro jag för första gången funnit i denna årstid. Så nu står jag här, utblottad. Har varken hunnit med att förnya telagret, leta fram tjocktröjorna, köpa nya vinterstövlar eller bädda i duntäcket. Inte hunnit bestämma mig för vilken bok jag ska läsa när första snön börjat falla – och nu är det för sent. SMHI varnar för just första snön, som ska falla redan nu i veckan. Överallt får folk bråttom att byta till vinterdäck, och bönderna få sno sig med att hinna få klart allt innan snön.

Inte bara jag, utan hela landet känns det som, står inför ett vinterkrig. Ett vinterkrig som vi alla är illa förberedda på. Sommarens frontlinjer hann aldrig dra sig undan, hann aldrig medla med hösten för att sedan vika sig helt. Istället går vintern in med det tunga kavalleriet, här handlar det inte om några spaningspatruller eller snipers, utan om tungt beväpnat manskap och bandvagnar. Och den krossar sommaren. Pepprar sönder den fullkomligt, tar inga fångar, lämnar inga överlevande. Sommarklänningarna blir illa klämda mellan underställ och täckjackor i garderoben.

Inte nog med pratet om snön, utan det är snart dags att ställa om klockan också. Vintertid. Bara ordet får mig att rysa ända in i märgen. När vi som allra mest skulle behöva det lilla dagsljus som faktiskt finns, ställer vi om klockorna så att det blir än mörkare på dygnets vakna timmar. Vintertid. Jo jag tackar jag, nu basunerar vi ut vinterns fullkomliga seger över sommaren. Och borta är också hösten som jag gick och förälskade mig i.

Hur gnällig jag än känner mig, hur mycket jag än kommer sakna både höst och sommar, hur mycket jag än fasar inför de iskalla morgnarna, de korta dagarna, halkan och snön, ja allt som har med vintern att göra, så har jag inte så stort val, annat än att välkomna vintern. Jag gör det kanske inte med öppen famn, men åtminstone med en viss värdighet i behåll, och med en längtan efter julen.

Kajsa Skarheden